Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stackars jungfruns öde — icke för det att jag
ej alltid i min själ är förtrogen med Unghanses
dotter, men då var det alldeles liksom hon och
jag varit ett, liksom jag kunnat gifva henne
mitt lif, för att skaffa henne den frid, efter
hvilken hon ännu suckar.... Ack, man förstår
alls icke hur det kommer sig, att man ibland
känner liksom man hade vingar, liksom man
hade mod att göra allting: man kan gråta,
skratta, gyckla, gnabbas, allt i en sekund, och
ändå bära en hel himmel inom sig! Jag kan
ändå icke riktigt erinra mig om jag känt
alltsammans på en och samma gång, förrän just
vid den tiden, då pappa fick in de vackra
scha-larne.
Andra morgonen, då jag satt i trillan och
väntade på mamma, kom han också, och vi
pratade så trefligt, så muntert. Jag var
barnsligare än jag egentligen ville, men det gjorde
ingenting, ty han var nog road. Men så kom
den odrägliga natten ute på Elfhagen: godset
gick bort, den unge kaptenen blef intrasslad
i pappas affär, och dermed vardt den glada
sammanvaron, som annars kunnat räcka flera
veckor, på sätt och vis afklippt. Detta var nu
den första stora förtreten, den andra fingo vi
snart erfara, då han vägrade pappas
bjudningar . .*. så hämdgirigt af honom!
Den tredje förtreten kan jag minst glömma:
att det ej blef något af med vårt besök i
Jungfrutornet. Ack, mitt älskade torn — att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
