Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det tjenar till intet,“
“Du vet ej det, Rosa: du skall skänka
mig, som så varmt älskar dig, den
tillfredsställelsen att ha fått göra detta försök!“
“Gå,“ sade Holgersen — “jag väntar!“
“Ni släpar mig ju som en brottsling från
tortyr till tortyr, för att få det medgifvande
som ensamt kan rädda mig!“ sade Rosa med
nästan kall ovilja.
“Förlåt, förlåt — det är allt för att
bespara dig från framtida samvetsqval.....Se,
nu stå vi vid dörren... blicka nu in!“
I det gammalmodiga rummet, med sina
mörka målningar på sjelfva väggarne, brann
blött en enslig nattlampa, min dess sken var
tillräckligt att upplysa den grupp, som Rosas
blick, snart skymd af tårar, sökte och fann.
I den hvitbäddade sängen låg Wiil
utsträckt liksom på den sista paradbädden.
Öf-ver de infallna, vaxgula kinderna föllo lockarne
ända ned på den hvita skjortkragen, lemnande
pannan med sina djupa fåror nästan bar till
spelrum för lampstrålarne, som skimrade i dess
veck och försvunno under ögonlocken, hvilka
sjunkit djupt tillsammans öfver de i sina hålor
langt inskjutna ögonen, tecknade af mörka blå
ringar. Den smala armen med den tunna, magra
handen låg utsträckt långs efter täcket.
Hvarken Rosa eller Tekla vågade andas.
“Jag vill gå fram några steg!“ hviskade
Rosa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
