Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märka den förödmjukelse, som tycktes ämnad
honom, intagit den plats, hofrättsrådinnan med
ett nådigt ”kom och muntra oss, herr Helmer!”
anvisat vid det bord, der hon presiderade.
Med en reslig och ledigt bildad figur,
hvil-ken i den svarta, fina drägten rörde sig på
ett sätt, som tillkännagaf att det var personen
som lånade sitt eleganta skick åt kläderna,
ieke de åt honom, visade sig Ernst Helmer
till hållning, utseende och väsende såsom en
man i ordets bästa mening. Huruvida han till
sin andliga menniska äfven var det, derom må
hans handlingar tala.
Ett lugnt, intagande allvar, lika skildt från
svärmiskt drömmen som tankediger slutenhet,
syntes vara hufvuduttrycket i hans ovala, något
mörka ansigte, hvars harmoniska skönhet,
förhöjd genom den glänsande svärtan i hans hår
och marmorhvitheten af hans panna, ofta gjorde
honom till föremål för blickar, hvilka icke blott
kannat bortsmälta det mest stoiska allvar, utan
äfven skulle ha bildat honom till en fullkomlig
narr, ifall han öfverlemnat sig åt nöjet af dessa
lättköpta triumfer.
Men om Ernst Helmer icke var utan
fåfänga eller om hans blygsamhet icke var stor
nog att tillåta honom förblifva i fullkomlig
okunnighet om det virrvarr, som hans stora
mörkblå ögon med de mörka bågarna, hans
leende, hvilket kom från själen och ej för att
visa friskheten af hans läppar, anställde i mån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
