Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefve Herman.
”Olga är så god och icke sticker ut
huf-vudet genom fönstret!” varnade mamsell
Octavie i skarpaste guvernants-ton.
”Icke sticker jag ut hufvudet: jag sätter
ju bara ögat till en liten öppning på löfven
mellan blomkrukorna. Ack, sådana förtjusande
hundar han har: en, två, tre, fyra, fem, sex.,
aha, det är då de som ska’ ha de små
bäddarna ... Nu går Nilman — jo, det är en
kammartjenare det: Lundin vågar icke heller
kalla honom annat än herre — ett steg tillbaka
och herr Helmer ett steg framåt.. Ropa icke,
söta mamma, vänta ett ögonblick, och jag skall
beskrifva hans nåd från topp till tå.”
”Skynda dig då!” uppmanade Edith.
”Jo, pytt ock, i de dagarne fingo de intet!
Var jag icke också bra dum, som inbillade
mig att en romanhjelte kunde umbära sin kappa.
Men, mamma, Edith, mamsell Octavie, kom’
då och sé en sådan harm och förtret!
Menni-skan ser ju precist ut som en annan menniska:
det blir ingenting af med vår roman. Kappan
är alltsammans . . och till råga på allt, drar nu
Nilman af med den, och här visar sig en figur,
skuren i trä och beslagen med koppar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
