Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Min son, min Ernst, så häftig, du, som
alltid varit sjelfva beherrskningen! Jag ser att
min gissning ej bedrog mig. Och denna unga
flickas makt öfver dig är i sanning stor .. Men
lemna mig nu på en stund... jag vill tänka
ensam ! I dag skola vi ej vidare återtaga ämnet.”
”Ack, förlåt, förlåt, jag hade ej bort vara
så öppen! Detta samtal har upprört och
skakat mamma.”
Modern tryckte sonens hand mellan sina.
”Oroa dig ej .. jag är icke sämre! Men för
att kunna ännu en gång tala med dig i denna
vigtiga angelägenhet, vill jag samla all min
styrka till i morgon. Äfven du behöfver vara
ensam, min Ernst.. sök fria luften: den skall
göra dig godt!”
Det var en kall höstdag.
Helmer erfor en passiv njutning af att
känna dess svalka på sina kinder, sin panna.
Men hur friskt vindarna än blåste, kunde de ej
afkyla den låga, som så våldsamt flammat upp
i hans hjerta.
Han var ej okunnig om att elden länge
brunnit under askan: isynnerhet visste han det
sedan grefve Hermans ankomst och det
förtroliga samtalet med Edith. Och hade han
tviflat, skulle resan till fadderskapet, framfor
allt Ediths sårande uppförande på stället, full*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
