Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin blick tillbaka genom den nästan tillslutna
dörren, han skulle då hafva aktat sig att falla
ur sin vanliga sjelfbeherrskning.
Men nu, troende sig ensam och osedd,
upptog han den näsduk, Edith qvarlemnat och
som nyss dolde hennes rodnande kinder, tryckte
den flera gånger till sina läppar och kastade
sig sedan ned på soffan, der han gömde
an-sigtet mot samma dyna, intill hvilken hon nyss
lutat sitt hufvud.............
En förtärande glöd brände Ediths blod, då
hon, jagad af ångest, flög uppför trappan till
sitt eget rum.
Men hon rasade ej nu liksom fordom vid
en stark sinnesskakning: hon föll ej i något
förtviflans utbrott. Väl sjönk hon nästan
andlös ned på en stol, men behöll likväl fattning
nog att kunna säga till sig sjelf:
”För ett lumpet högmod försakade du
himlen ... Af en ovärdig nyck, född af behofvet
att undfly dig sjelf, då du frestades att
öfver-vinna högmodet, gaf du löftet om hand och
tro till en person, som du aldrig kan älska.
Allt detta liar skett. . . och blott svagheten
öf-verger sitt föresatta mål på halfva vägen . . .
O,” tilläde hon, i det några tårar sakta
föllo ned på handen, som skuggade ögonen,
”huru jag dock misskände honom en gång..
hvilken kärlek, hvilken uppoffring, hvilken sjelf
beherrskning i hela hans förhållande ! Och hvad
det i smärtan likväl är saligt att ega visshet1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
