Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skap sväfvade ej fridens genius kring de unga
makarnas bädd.
Ernst låtsade somna snart. Editb låg
länge vaken, tänkte och pröfvade. Slutligen
somnade hon likväl på Ernsts arm som
vanligt, men så snart han förnam att hennes
sinnen voro fängslade under den makt, som icke
ville nalkas honom, drog han sakta sin arm
undan hennes hufvud, reste sig upp och
betraktade noga hennes ansigte, på hvilket
månen kastade sitt klara, snöhvita sken.
Ediths långa, gulbruna lockar, dem hon i
afton glömt att ordna, böljade fram öfver den
fina nattdrägten, och den lilla spetsmössan, som
blifvit något skjuten tillbaka, lemnade hennes
kind fri. Den var blek, med ett uttryck af
smärta, och ännu darrade en och annan suck
öfver de purpurglödande läpparna, ehuru den
lätta tryckningen af ett par små perlhvita
tänder tycktes bevisa att hon bemödat sig att
qväfva dessa suckar.
”Gud, min gud,” sade Ernst, och den
djupaste ångest målade sig på hans ansigte, ”om
hon skulle ångra, om hon kanske ännu en
gång hemfaller under högmodets och lättsinnets
välde, om dessa flärdfulla förledare börja med
att håna hennes hjertas ädlaste känslor . . då
skall detta hjerta också snart affalla från den
idol, det valt. . . Nej, nej, blotta tanken härpå
dödar mig!”
”Ernst, älskade Ernst,” hviskade Edith i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
