Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bete sig i dag, hvad för en min hon skall
antaga, den lilla tokan.”
”Ja, få se!”
”1 alla fall, bror .. hm . . du blir icke för
allvarsam?”
Ernst såg likväl ganska allvarsam ut.
”Jag har en liten farhåga,” sade han, ”att
hon kan få den nycken att icke alls komma
ut.” ....
Men Ernst bedrog sig.
Då Edith vaknade (hvilket skedde temligen
tidigt) och fann sig liggande på sängen ömt
skyddad mot solen, som långt förut skulle
hafva väckt henne på soffan, kände hon
genast med en obeskriflig* känsla af lugn och
frid, att hon hvilat vid Ernsts hjerta och att
detta ädla hjerta blott tvingat sig till de
allvarliga ord, som det låtit läpparna uttala.
Hela den förflutna aftonen med den derpå
följande nattliga scenen förekom henne nu i
det klara, friska solljuset som en ond dröm, en
tillställning af mörkrets makter.
”Nej,” sade hon beslutsamt, ”mera än sju
månaders lycksalighet (ty jag vill afdraga de
stunder af dödsqval, som min egen dårskap
kostat mig) är en alltför stor och helig
borgen för Ernsts karakter och känslor, att jag
med full sans kan ega ett tvifvel om
någondera . . . Men”, tilläde hon efter några
ögonblicks djupt begrundande, ”lika säkert som att
jag är hans enda kärlek, lika säkert skall han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
