Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållet, som under Ediths närvarande ledning
fordrade allt mer och mer, ty Edith bjöd
ofta främmande och ville hafva ett bord, ”som
man åtminstone kunde kalla hjelpliyt”.
Såsom nödfallsresurs egde han ännu två
tusen riksdaler af sitt lilla kapital efter
modern, men de voro så placerade, att de ej
kunde lyftas utan många omständigheter och
en stor tidsutdrägt.
I denna nöd beslöt han sig för, huru
påkostande det än var, att tala med Edith
angående de en gång af henne erbjudna juvelerna.
En afton, då de befunno sig ensamma,
förklarade han henne i korthet, men tydligt sin
närvarande ställning och den olycka, som
vållat den.
”Det smärtar mig otroligt,” sade han,
”särdeles nu, att påminna dig om det kärleksfulla
anbud, du en gång gjorde mig” (han var för
finkänslig att nämna sjelfva tillfället), ”men det
har synts mig som en pligt, att ej öka min
förlägenhet genom att göra nya skulder, innan
jag ställt i ditt fria val att afhjelpa den för
hand varande . . . Dina juveler, Edith?”
”Ah, det är förskräckligt!” utbrast hon, i
det hon slog händerna tillsammans. ”Att redan
behöfva tillgripa sina enskilta småsaker! Jag
undrar just hur det då skall bli längre fram?”
”Nog!” sade Helmer, i det han steg upp
och dödsblek gick mot dörren.
”Nej, vänta, Ernst, vänta, jag vill upprik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
