Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Men visste jag väl till mig ? Det var sjelfva
mörksens furste som frestade mig. . .”
”.. .och som hånade, nedsatte, besudlade din
mans ärliga godtrogenhet och till belöning för
den skicklighet, hvarmed han utförde detta
värf, till belöning för sitt bildrika kärleksspråk
och sin fräcka fråga, om han ej efter allt
detta kunde räkna på förtroendet att föra dig
till din naturlige beskyddare, din svåger,
erhöll detta svar: ’Jag föraktar er ej, och .. och
jag bifaller!’”
Tillintetgjord gömde Edith sitt ansigte i
händerna.
Huru kunde hon väl våga tänka på att
försona Ernst!
”Låtom oss sluta!” sade han.
”Ernst, du vill ej bli öfvertygad om att min
ånger, min fasa öfver det brott, som jag var på
väg att begå, men som jag vågar svära på
att jag ändock aldrig begått, ty hade jag ej
hejdats förr, så hade det skett på tröskeln till
det hem, du gifvit mig . . att min ånger, min
fasa öfver detta brott, säger jag, är lika stor
som brottet sjelft!”
”Men hvad är då egentligen meningen med
allt det här?”
”Meningen . .. har du då icke fattat den,
o, min gud, skulle du väl tro att jag ännu
frivilligt önskar skiljas från dig?”
Vid dessa ord träffades Edith af en blick
från sin mans öga, hvilken sade långt mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
