Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då detta förfärliga ord nu för tredje gången
återljöd för hennes själ (en dof
begrafnings-klocka vid hennes kärleks och äktenskapliga
sällhets jordfästning), kastade hon sig på knä
och bad, bad så som en menniska i själståget
ber för sin förlossning från all den tyngd och
det mörker, som ännu omgifva henne.
”Jag begär icke mer,” sade hon, ”att få
njuta den öfversvinneliga lycka, som jag stött
ifrån mig: jag är den så fullkomligt ovärdig,
att jag ej kan tänka på den utan rodnad.
Jag begär blott att befrias från den marterande
vissheten att det kan, skall komma en dag,
då jag icke eger rätt att nämna Ernst min
make . . ty på den dagen måste jag antingen
förlora mitt förstånd eller mitt lif... Huru, o,
min Gud, förmår jag honom att ej förskjuta
mig. . . Jag vill vara nöjd med så litet, så
litet, med det allra aflägsnaste hopp. Men i
morgon afton äro vi framme. Han lemnar mig
då, reser tillbaka .. kommer aldrig åter. Och
i detta ögonblick, när jag ser honom för sista,
för allra sista gången, hur kan det då kännas
i mitt hjerta . . ah, detta öfvermått af lidande
förvirrar åter mina sinnen.
Fader i himlen, se till min ångest. .
förbarmande, förbarmande . . o, gif mig i denna
mitt lifs qvalfullaste stund en vägledande tanke,
ett tecken af bönhörelse, att min själ ej må
gå under i förtviflan!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
