Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hofrättsrådinnan satt häpen, men Octavie
nästan framtjöt följande mening:
”De äro försonade!”
”Nej, det vågar jag min halfva
förmögenhet på att de ej äro, ty vår gamle Adonis,
som alltid har sin nobla stolthet, behagade
upplysningsvis yttra, att han sjelf skulle föra denna
af sin pligt förgätna qvinna från det hem, hon
velat lemna.”
”Då försonas de aldrig!” var Octavies
nästa mening, och den lät musikaliskt ljnflig.
”Men, min gud, blott han icke i sitt raseri
mördat henne!” utbrast Olga.
”Toka,” yttrade slutligen hofrättsrådinnan,
djupt dragande efter andan, ”kan du icke
begripa att han fört henne till farbror Janne. Nå,
brytningen är nu i alla fall gjord, och.just
genom dess offentlighet är den fullständig.”
”Och huru går det nu, mamma?” frågade
Olga ifrigt. . . ”Månne Helmer kommer hit. .
månne han fordrar någon ofantligt stor
ersättning . . kanske halfva Ediths ari?”
”Jag fruktar,” svarade hofrättsrådinnan, och
hennes panna lade sig i tankfulla rynkor, ”att
han ej ingår i några penningfrågor. Stackars
man, han gjorde ingen fortyn vid det
giftermålet .. men det sade jag honom förut.”
”Ingen fortyn?” mumlade ryttmästaren,
inom sig tilläggande: ”Ab, den fortyn, han gjorde,
var minst värd lika mycket som min hemgift!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
