Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ångren svarar: «Tystnaden var pröfning.
Den ville öfva lydnaden för lagar,
För svagheten blott mörka — för den trogne
Yäl klara nog, att tviflet öfvervinna.
Da finne, ödmjuk, att da föll i striden;
Förkrossad bedje du om nåden, friden.»
«Ej våge den till sköld sin barndom bära,
Som ärad blifvit, lik en man, af höjden.
Han stundens fröjder bjöds att stark försaka,
Och evigt vaka, att bevara nåden.
Om han förråder dock det helga kallet,
Urskulde svaghet ej det djupa fallet.»
1
Nu midnatt slår. — Hvart slag en dämon krossar,
Och kedjan lossas, den de stilla knutit,
Fast rosomsiuten, kring den fallnes vingar,
Att tvinga Andens bana qvar vid jorden.
Men thordönsslaget, som beredt hans frälsning,
Försmälta hörs till milda himlars helsning.
Är det väl englaröster? — Så förnimmes
Nu midnattstimmans chor ur högkapellet.
Harmoniskt väller sången. Kärlek flödar
Fridfödande hitned på harpotoner;
Men blott försoning, vunnen genom ånger,
Begriper kraften af de helga sånger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
