Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sig fäst vid denna gosses bildningsöden,
Och mången gång, liksom med hemlig mening,
Vid mina teckningar af klostrets skola,
Fört talet sjelf på detta unga vittne.»
Och Megenfrid: «Det fadren må förlåtas,
Om han i barnets hjerta och natur —
Och mest, då dessa just en teckning gifva
Af hvad på jorden bäst han ägt och — mistat —
Ser gryningen af en välsignad dag.
Han vågar tro sitt hjerta, då en blick,
Så djup som Carls, än större trott sig skåda
I högre tecken, än naturens blott
Mig höfs ej mer, än säga: gifve Gud!»
Härtill gaf Adalhard ett vänligt: «Amen: —
Jag sändt Provisom till hans celL Han kommer,
Att till en skillnad, strängare än hittills,
I afskedet ifrån sin fy* i köttet,
Inviga sig — att desto mer sig sluta
Till fadren öfver allt hvad fader heter. —
De vänta re’n helt visst i vestibulen.»
Vid ringningen inträdde med Eadbertus
Den nya munken. En gestalt mer sällsam,
Mer stridigt rörande, ej måkd är.
Ur fotsid, svart Benedictinerdrägt
En hals, ett hufvud, barnsligt formade,
Sig höja, och kring hjessan sluten är
En skonad krans af korta, ljusa lockar.
Ej bor på bleka kinden lifvets vår,
Fast allt dess ljus i ögats källa speglas;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
