Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I hjertats tunder — låga hade biossat,
Som klart forrådt dess ännu gömda brister,
Om icke tåren, sedd i faders-ögat,
På gnistan släckande sig sänkt — ja qväft
I egna tårars flod dess varma utbrott.
«0 le ej så, du vet ej hur det sårar!»
Han sade — och den fina rodnadsblixten
Var död, forr’n ännu ordet utsagdt var.
«Att barn jag är — i ordets hvardags-mening —
Det vet jag nog — och drägtens djupa anspråk
Mig häldre lärde minnas det, än glömma —
Att barn jag är, i helgare begrepp,
Hur skulle inför dig jag det förgäta? —
Och dock» — här tändes åter kindens låga —
«Och dock jag känner — säkert, om ej klart —
Att äfven här naturn ej annat vare,
An bild och ledning för det innerst sanna
(Och ingen, ingen låte gäcka sig
Och gifve skalet, tiden, kärnans heder),
Att inom Nådens rike åldrar gifvas,
Ej mäteliga efter tidens solhvarf,
Att inom Nådens rike gifs en rang,
Af ordningen på jorden blott betecknad,
Ja — att i Nådens verld gifs en förvandtskap,
Den högsta, verkliga, fulländade,
Till hvilken slägtskapsgraderna i köttet
Oss blott hänvisa eller fostra skulle:
Men hvad är högst — Naturen eller Nåden P —
Blott Ett kan vara sannt, — månn då det lägre?
Det barn, som detta känner och bekänner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
