Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är han ej stark i dåd, som vis i råd;
Är han ej så i offrens skola fostrad,
Att han dem älskar såsom ljusets änglar,
De enda säkra, trogna barndomsvänner,
Med hvilka han så lätt, så ostördt umgås,
Att han ej, veriden ej, i dem ser offer;
Har anden ej hans eget så besegrat,
Att i hans handling, i hans tal, hans väsen,
Den mogna kärleken står klar för skådarn,
Och genom denna klarhet ovilkorligt
Går in till djupet utaf hörarns hjerta,
Som stängs för hvarje ord, ej så ledsagadt;
Är ej hans lif — ej visadt, men dock synbart —
En spegel klar af renhet, tro och kärlek,
Hvari Guds beläte sig uppenbarar,
Som talar, stum, dock mer än alla ord
Och ger åt talet först dess vigt, dess mening —
Då skall hans ord på hälleberget falla.
Han J ej sådan såningsman, så spilles
Båd han och helga säden och Ert hopp.
Jag till Er lärdom sagt — hvad sjelf jag lärde.»
Han tystnat har och aUmän tystnad svarar.
Förlägen ser sig Kejsarn om i kretsen.
Han för Apostlakallet vUkor hört,
Dem aldrig sjelf så stränga han sig tänkt,
Men hvilkas sanning han ej djerfs bestrida.
Hans öga, förr än tungan, frågar: «hvem,
Så rustad, äge vi att Jutland sända?» —
Men tystnad fortfar. På hvarandra skåda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
