Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som re’n med här från Aquitanien nalkas —
En skymt af något okändt, gräsligt brott,
Som fläckar sjelf den höga Judiths ära.
O! Smädelsen har redan namnen smidda
Åt Kejsarns blindhet och åt Prinsens börd.
Hvad oro måste hos den rene vakna,
Som ingen annan strid sig tänka kunnat,
Än mellan Ordets makt och hedendomen,
Då nu de elementer, dem försonta
I evig frid hans hjerta speglade —
Guds Kyrka och den helga Kejsarspiran —
Och folk och furste — fars och söners hjertan
Och himlabandet: äktenskapets tro —
Och hos de vördade, de höge fäder
Mot fosterlandets fordran lydnadspligten,
I vexeluppror ses — och oviss dager
Om någonstäds — och hvarest rätten finnes,
Och hvarest segern väl må anas — önskas?»
WITHMAR.
«Att dessa sorgebud — fast egnade
Att störa tron på Guds försyn och kärlek,
På helgden af de band, dem högst vi akte —
Dock ej hans oros rätta källor äro,
Jag känner bäst; ty denna äldre var,
Än din berättelse. Dess enda tillväxt
Är sjelfanklagelsen att ej så djupt,
Som han vår afgrund ser, af synen lida.
— Besynnerligt! Med varmt begär att dela,
Att trösta möjligen hans sorg, mig binder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
