Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nyss i brndlig skrud sin vigningsstund
Förbidande — och nu ett bål af lågor,
Uppdagande hvad tvenne timmar burit —
Nu under lågors brus och hemska braket
Af bjelkar bristande, af hvalf som störta,
Och när och fjerran vilda vikingjublet,
Bland än ett skri, ett slocknande, af klagan —
Han dignar ned. För väldig för naturen
Är denna stund, för sinnet dessa syner
Och dessa ljud; men väldigare ännu
För själen denna tanke: «desse folio
För mina synder. Dock åt dem bestämdes
Blodvittnesäran. — Jag, jag är förkastad.»
Till jorden sunken, ej en bön han vågar;
Ej ögat lyfta mot den vreda himlen,
Förrn all hans själ en syndabikt är vorden,
I hvilken allt, ja, sjelfva stundens klagan,
Är såsom synd af djupa ångren dömd. —
Då ser han upp mot höjden. Högt på fästet,
Af kyrkans brand belyst, ett purpurmoln
Framsimmar. Ur dess bädd en hjelteskepnad
Sig reser, dimmlik.––––
Bär han ej Walas drag? — ej Adalhards?
Ej store Carls? — ty, sprungne af En stam,
I samma bild försmälta lätt de tre. —
Stum står gestalten, sträckande sin hand
Mot vestern, med en blick på bedjarn sänkt;
Och denne fattar meningen: att gå
Ditåt, till nya verk, till nya prof.
Men då han fäster vördnadsfull sin blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
