Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket ostördare bli delaktig af det öfriga skådespelet, som
verkligen var hemskt nog. Vågorna brötos vildt mot dessa
svarta klippor, som nästan skyhöga och lodräta syntes
ingenstädes lemna en fläck till möjlig landning; båten kastades,
som det tycktes, alldeles oberoende af de tvenne roddarenas
korta åror. Dessa roddare, ännu naknare och ännu vildare än
S. Lucias sjömän, väsnades på ett språk, för mig lika
obegripligt som mitt för dem. Jag gratulerade nästan mina utsträckta,
likbleka kamrater, under egen fullkomligaste oförmåga att se
räddningens möjlighet. Ändtligen syntes nere vid hafskusten
några andra nakna vildar, med hvilka de våra genast bröto in
i den häftigaste vexling af rop och åthäfvor. Huruvida
meningen var ond eller god, dem emellan eller i afseende på oss,
stod ej att gissa. De våra kunde ju befinna sig i valet mellan
att drunkna eller att ingå i en sannolikt underlägsen batalj
med möjliga banditer. Emellertid syntes de nu rikta båten —
så vida någon riktning och styrsel i dennas nu vilda dans var
möjlig — hän till den enda tänkbara landningspunkten, men
detta under ett ömsesidigt oväsende af det mest hotande skick,
isynnerhet i kustmännernas skrik och åtbörder. I en blink
störtade nu dessa i hafvet — och i den nästa låg båten
uppkastad på den smala hällen invid klippväggen. Det var en
räddning, men utförd med äkta italienskt larm. Våra
«avmäg-tige» repade sig åter till medvetande, och de, som ej förmådde
att med egna krafter hjelpa sig uppför den högst oländiga
stigen till klippväggens brädd, langades småningom dit på våra
roddares och räddares armar. Vi fingo nu veta, att denna på
en lång sträcka enda landningspunkt hade namnet «il
Scarica-tojo», egentligen aflastningsställe. Snart blef banan mer
lugnt sig höjande och förde oss innan kort in i en region af
den yppigaste skönhet. Lugn och sol hade nu återkommit.
Vi befunno oss på Monte S. Angelos södra sluttning. När vi
hunnit dess höjd, var dess vegetation ett praktstycke ur vårt
hemlands: ekar, bokar, lindar, almar etc. När derifrån vår väg
sänkte sig åt motsatt sida, åt golfo di Napoli, kom oss södern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
