Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derföre sökt svalka genom att låta ro mig i en gondol på la
Giudecca och Canal grande, men snart begynte starka blixtar
hota med stort oväder och drefvo mig hem. Der, från mitt
fönster i Palazzo Giustiniani, fick jag nu se den herrliga
scenen. Under det ljudlösaste lugn fortforo ljungeldarne, nästan
taktmässigt. Från den absolut svartaste natt, stod, för hvarje
blixt, i några sekunders darrande middagsljus, det stolta
Venedig, med sina vatten, palatser och torn, för att i ett nu åter
sväljas af Orcus och i det nästa på nytt flamma fram. Det
var en syn utan like i skärpa som i prakt.
I Venedig var nu choleran i fullt flor. Det säges, att de
insjuknades antal gått ända till 500 på en dag. Detta, i
förening med den upplösande, utmattande atmosferen, manade till
affärd. Mina beräknade åtta dagar blefvo dock icke afkortade.
Den 18 dennes kl. 9 på aftonen skulle ångbåten afgå «i fall
väderleken tilläte det.» Luften var den mildaste, hafvet
spe-gellugnt. Fartyget fylldes med passagerare, men förmodligen
icke tillräckligt med fraktgods, hvarföre vi omkring kl. 10
underrättades, att fartyget ej förrän kl. 4 på morgonen komme
att afgå, och på frågan: «hvårföre icke?» svarades naturligtvis:
«emedan väderleken ej tillåter det.» Alla öfriga passagerare
återvände till staden. Eget var att i min ensamhet ombord
höra musiken och se skenet från Piazzan, tills allt blef natt
och tystnad, och — för mig — några timmars temligen
obe-qväm hvila, tills vid bestämd tid passagerarne återkommo och
färden verkligen blef af, ehuru väderleken var densamma som
den hittills hindrande. Ännu beständigt låg den
kraftupplösande kärrluften Öfver stad och laguner, tills vi hunno dessas gräns
vid «le Muraja», — de ofantliga murarna i hafvet — då med
ens likasom ett nytt förhöjdt uppvaknande förunnades åt både
luft och haf och isynnerhet åt andens krafter och åt
helso-känslan. På silfverhafvets bryn stodo Istriens och Dalraatiens
molnlika bergkuster, skenbart så nära som skulle de om en
timma kunna hinnas. Men på denna illusion var jag, efter så
många färder på Medelhafvet, nu mera icke oberedd. Också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
