Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
desto mer känner hon sig behöfva och hafva fordran på en
egen verid, enlig med Guds fördolda väsende, såvida nemligen
det, som infor den sinnliga erfarenheten och tanken gäller så*
som natur, icke förmår att uppenbara detta väsende: — en
verid, i hvilken hon allena känner sig kunna och nödvändigt
skola, frälst från det hittills ohjelpligt tryckande onda, lefva ett
högre lif, blifva delaktig af en renare kunskap, verka en helig
vilja, och allt detta utan gräns för fulländningens grader. Att
denna af religionen framgående åtrå icke är någon dikt, att
den af ingen filosofi, af intet icke*christligt religionssystem
fullt tillfredsställes eller kan tillfredsställas*), det kunna äfven
*) Öfverflödigt synes dock att bevisa detta, ty så länge det ej kan
styrkas, att någon folktro eller något af christendomens inflytelse
oberoende filosofiskt system gjort heligheten till princip for lifvet och coltus, eller
ens knnnat finna den såsom ett gudomlighetens grundelement, utan alltid
hyllat en gröfre eller finare evdämonism, så långe följer, att ännn mindre
idéen af ett de heligas samfund varit möjlig. Hvad är det högsta vi
äfven i de ädlaste folkreligioner finne? Skymten af en längtan efter
försoning, känslan af ett missförhållande, för hvilket ingen säker bot gifves.
Och hvad vi forgäfves söke hos de folk, der den högsta bildning, de
största tänkare fannos, kunne vi ej vänta hos de öfriga. Rom hann ju ej
öfver politisk sedlighet, Grekland ej öfver ästhetisk förädling. Om den i
djupet af menniskosjälen liggande tron på En grund för all existens
(hvilken äfven i folktron alstrat en Gudarnes fader) hos tänkame skakade
po-lytheismen och blef genom reflexion allt tydligare och ändtligen centrum
for deras inre lif, så hunno de dock vanligen ej öfver Naturreligionens
princip; men äfven denna ansågs alltför hög och abstract för mängden,
hvilken genom lögn skulle hållas i tygel och tro på en religion, hvilken
dock blott innehöll symbolerna af den esoteriska, de vises, hvilkas Gud
den ende Guden var. Men äfven i dessa skolor, äfven i mysterierna var
foga mer att finna. Kall, såsom Stoikernes Zevs, var ock hela Stoicismen.
I sedlighets-idealet forgudade den vise sig sjelf och gick allt längre från
Gud. Resignationen af allt yttre, af himmel och jord, af detta och det
tillkommande, kan väl vara religionens ena sida, men utom resignationen
af det inre, den egna herrligheten och sjalftillräckligheten, kommer ej
religionens fullhet, dess andra element, kärleken, anas ej religionens verld, de
heligas samfund. Att äfven i Platonismen, ehuru det högsta
fore-christli-ga resultat af menniskotanken, icke den det gudomligas idé finnes, ur
hvilken allena Guds rikes uppkommer — att ännu mindre den judiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
