Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petrus i Matth. 16: 18, jemförde med Hans öfverstepresterliga
bön och Hans få ord till Pilatus, den högsta bekräftelse och
orätt att tänka sig såsom en blott recipient af det gudomliga. I allt
gudomligt ligger, såsom redan är sagdt, den i intet moment npplösliga
enheten af vetande och handling, likasom äfven af kärlek och helighet
(«De ord jag säger eder äro anda oeh äro lifl»), och Guds rike är med
sig gjelft analogt i dess minsta frö och i dess beständiga utveckling, i
dess fenomener i verlden och i individen. I Christi död ligger den
högsta typus, det fullkomligaste martyrium af denna enhet, och om än
hela kraften af detta martyrium, menniskans försoning med Gud, måste,
likasom Guds eget väsende, förblifva ett i tiden for menniskan aldrig fullt
förklarligt mysterium, så måste dock vissheten om dess verklighet allt
mera stadgas genom uppmärksamhet på den i allt sig röjande, analoga,
allt försonande kraften hos det derigenom till menniskorna bragta Guds
rike. Praktiskt i sitt innersta börjar det och fortsätter hos menniskan
sin verksamhet med mortifieationen af dess egenhet, som är granden till
all ohelig strid i tanken som i hjertat. För det på sig sjelft litande
förståndet är försynen en gåta eller en series af nycker, — frihet och
kausalitet en evinnerlig motsägelse; för den sig sjelf hyllande driften resa
sig alltid och öfverallt fiender och i spetsen för dem det besvärliga
samvetet. («I verlden hafven I oro, men varer vid godt mod, Jag hafver
öfvervunnit verlden.» «Detta är segern som öfvervinner verlden, vår tro.»
Min frid gifver jag eder», «en frid den verlden icke gifva kan.» «Der
Herrans ande är, der är frihet» m. fl.) Men detta Gads rike, detta
andliga lif, är ock tillika i hvarje moment på en gång aktivt och passivt,
i sjelfkärleken ligger ock kölden och likgiltigheten för allt, som ej med
denna egenhet sammanhänger, men i hvarje sjelfmortification, den må ske
i det mer eller mindre synbara, ligger ock nödvändigt hyllningen för en
alla absolut lika tillhörande rätt och gåfva, det är en akt af kärlek. (Af
detta lifs alla momenter, såsom oupphörliga akter af Guds kärlek, såsom
Actus Gratiæ, är ock menniskan då tacksamt medvetande: «Jag lefver,
dock icke nu jag, ntan Christus lefver i mig.» «Gud är den som verkar
i oss både vilja och gerning»). I Matth. 13, der Jesus i de flesta
parabler om Guds rike framställer det, som fördoldt varit ifrån verldens
skapelse, syfta några synbart mer på Guds rike i verlden, andra i individen.
Likväl tillgår alldeles analogt. Ett senapskorn är det alltid, som kan
blifva till ett träd, under hvars grenar himmelens foglar bygga sitt bo;
alltid ett sädeskorn, som kan gifva hundradefaldt, men som ock kan
förtrampas, förtorkas och för^väfvas, alltid en genomträngande
och omskapande hela to (pvQapa; och så visar det sig i hvarje
troendes, så i verldens historia. — Huru förhåller sig nn Guds rike till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
