Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tions-respekt, och just detta gifver dem ännu mer till rof åt
förförelsen, när dem visas, att Eeformationen sjelf var ett brott
mot denna af dem hyllade princip. Det är dock icke endast
i afseende på religion, som tiden behöfver undervisas om den
etymologiska betydelsen af reforma re: att dermed förstås en
icke blott omhvälfning, men en återgång till ett förloradt
bättre. Så ville ju reformationen åt christenheten endast
återskänka hvad Bom hade frånröfvat densamma: den ursprungliga
kyrkans rena lära och tro.
Ar för öfrigt samhället en allvarligt bekännande
Evangelisk-Luthersk persona moralis, så ligger häri dess
öfver-tygelse, att ingen kan från den Evangelisk-Lutherska läran af
öfvertygelse affalla till en bekännelse, som fordommer den
förra, och minst till en deremot så diametralt till sina principer
motsatt, och hvars falskhet så i princip som konseqvenser just
genom denna motsats så klart framstår, som den
Romersk-Katolska. Det är rätt väl tänkbart, att katolikers öfvergång
till protestantismen kunde hafva dåliga motiver, men
svårligen att protestanters affall till Romersk bekännelse kunna hafva
aktningsvärda, om än någon gång, nemligen vid förledandet
af de okunnige, förlåtliga grunder. När således ett sådant
affall sker, måste samhället anse, att förklaringsgrunden dertill
är antingen en alldeles förvirrad omdömesförmåga jemte stor
okunnighet om de tvenne bekännelsernas förhållande till
hvarandra och till den uppenbarade sanningen eller ock moraliskt
eländiga motiver. Detta gör ock en stor skilnad i samhällets
omdöme om en i katolska bekännelsen född och uppfödd och
om en sådan affalling. Häraf ock dess pligt och rätt att mot
hvardera helt olika förfara, och det vilkor, samhället sätter för
den i dess bekännelse uppfödda individens rätt att förblifva
dess medborgare, kan så mycket mindre kallas ett våld emot
hans öfvertygelse. Vore det möjligt, att en protestant kunde
af öfvertygelse affalla, huru vore det då tänkbart, att sådant
aldrig hos oss förekommit? För öfvertygelsen skulle väl
Fahlcrantz’ saml. Skrifter. VI. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
