Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ords rena och stora betydelse — är dock ett oändligen större
fält antydt, hvilket för ett rättvist bildningsinteresse står lika
berättigadt bredvid den begripande receptiviteten. Ur
begreppet af dessa tvenne receptiviteter torde uppkomma de
egentliga begreppen af vetenskap och konst, af hvarderas egenhet,
af begges frändskap, motsats, inbördes förklaring och
samverkan. Esthetiken, såsom vetenskap, har till föremål att
begripa såväl väsendet som fenomenerna af denna Aisthesis, d. ä.
af sinnet för den af det gudomligas uppenbarelseformer, som
kallas skönhet, och af den härur framgående förmågan af skön
produktion*). Men konstnären, ehuru icke vetenskapsman, är
*) Den gamla frågan: «an arte natura pulchrior»? föranleder en
annan: «hnruvida kan en jemförelse mellan konstens och naturens skönhet
äga rum»? Begreppet af det sköna måste väl grunda sig på ett a priori
i menniskosjälen liggande regulativ, nödvändigt i si g och alldeles
oberoende af det skönas synligblifvande i naturen. Att skönhetssinnet dock hos
många är så omärkbart, hos de flesta så inskränkt och inkonseqvent, har
förmodligen samma grund, som den hos mången märkbara inskränktheten
i afseende på den moraliska, den religiösa, och till och med logiska
kraften, ehuru dock ingen lärer neka dessas aprioritet. Vore det icke så,
finge man svårt att förklara öfverensstämmelsen i de bildades omdömen
om det sköna. Man kan säga, att detta har sin grund i naturens egen
konseqvens och harmonien af de intryck dess fattande gör; men
receptiviteten, den subjektiva grunden för dessa intryck, måste väl äga någonting
allmänt och nödvändigt; huru skulle eljest de så oändligt mångfaldiga och
omvezlande fenomenerna kunna alstra hos särskilda individer samma
paradigmer för det sköna? Således ligger aisthesis ursprungligen i själen.
Naturen är ej dess mor, men dess amma, ehuru den väl sjelf är natur i
högre betydelse. Skönhetssinnet är känslan af det sanna i det sinnligas
förhållanden. Det sanna är rent objectivt. Naturen manifesterar det i
sin helhet, således äfven i sina yttersta detaljer, men dessa kunna ej fattas
i sin öfverensstämmelse, om ej det hela kännes. Deraf det myckna fula,
man tror sig finna i naturen. Den äkta konstnären tror lika litet på
någonting fult i skapelsen, som den fromme tror på någonting ondt i
nådens rike; ty konstnärskap är skönhetssinnets bemödande att uttala den
anade sanningen i det sinnliga. Dess språk är poesi, antingen dertill
nyttjas ord, toner, färger, former, eller hvilka sinnliga medel som helst.
Konstnären afskrifver ej enskilda ord eller rader ur naturens bok, utan hänryckt
af en tanke, han der funnit, väljer han denna till thema och är förträff-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
