Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«I denna här förakt-blick
«Jag än till drufvan skickar.» —
Väl är den fabeln gammal
Och nämnes re’n af Lokman, .
Af Phaedrus och Aesopus,
Af la Fontaine och Gellert,
Af Gyllenborg och Stridsberg;
Dock sägs det än, att drufvan
Från almens grenar hänger
Och att en hoppfull herre,
I rosenpels, har dansat
I dessa sista tider
Nitälskande kring stammen,
Men står ännu med skammen.
KOBPEN.
Bra, bra! bra! Rätt åt dig, din rackare!
REINECKE.
Hvarför så het, älskvärda näktergal? Jag har ju tackat
både for den läckra osten och för den vackra sången. Men
lefve fablerna! De skona ingen. Isynnerhet är en viss
personlighet ett ypperligt mål för den der «lekande och delikata
tillrättavisningen». Så t. ex. skulle han en gång simma öfver
en ström, mellan sina sköna läppar bärande en öfverkommen
(förmodligen på hederligt sätt, efter han hade så brådtom)
stek.
HAIKAL.
Så till vida är det der åtminstone icke någon fabel, det
lär jag minnas. Steken var vattlagd nog innan den åter
uppfiskades.
JAPHET.
Frid, frid! Öfver den lilla händelsen har tillräckligt skäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
