Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bryderi, och ombytet af rodnad till blekhet p& hennes kinder
förr&dde en hög grad af inre rörelse.
’*Fröken Maria”, sade Klein med en uttrycksfull ton,
som gick till hjertat, "jag tackar er att ni ej missförstått mitt
redliga uppsåt, att ni bättre bedömt mig än er fru mor !”
Dessa ord försatte Maria åter i sitt vanliga lynne.
”Åh, bästa herr doktor", svarade hon med oskuldens
naivitet, "det var ju helt naturligt att jag skulle förstå det långt
bättre än mamma. Tro mig, jag är mer än glad att ni ej gick
i förtreten.”
Detta svar, som gjorde Klein så lycklig, verkade äfven
att han blef mera upprymd än vanligt och ville skämta litet
med Marias öppenhjertighet.
"Och hvarföre var det så naturligt, min bästa fröken, att
just ni skulle bedömma mig bättre ?" frågade han skälmskt
leende.
rI sanning, herr doktor’*, svarade hon och kastade en
rätt onådig blick på honom, "den frågan kan jag ej besvara;
och jag begriper icke", tillade hon halft förtretad, "hvarföre ni
frågar mig om det jag icke vet."
”Förlåt mig, hulda Maria", hviskade Klein, "jag skall
aldrig mera fråga er så! Ni är väl icke ond på mig?"
”Nej, visst icke !” försäkrade hon, mén drog sig hastigt
emellan soffan och tébordet, under det hon vinkade doktorn
att taga plats midtemot. "Vet ni hvad, herr doktor, jag har
också ett litet arfvode åt er — ni skall få se det om en stund.”
Nu återkom fru von Horst, och de tillbragte tillsamman en af
dessa tre lyckliga aftnar i veckan, utan hvilka doktorn ej fann
sig kunna uthärda de öfriga fyra.
Då de skulle skiljas, frågade Klein: "Nå, min fröken,
huru går det med ert löfte?"
Maria skyndade ut och kom genast tillbaka med ett
papper, hvilket hon utbredde på bordet för moderns och doktorns
förvånade blickar.
Det var en målning af hennes egen band, som föreställde
moderns sjukrum. En svag lampa upplyste det. På en
hvil-säng låg fru von Horst utsträckt, blek, som det tycktes, i det
sista afgörande ögonblicket. Vid hennes fötter satt Maria på
en pall och lutade sitt ansigte mot sängkanten. Klein stod
böjd öfver den sjuka och höll med ena handen hennes puls, i
den andra ett ur, hvarpå han tycktes räkna. Hans ansigte ut-
Waldemar Klein. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
