Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åtta dagar derefter voro’ slägt och vånner samlade på
Brunkenäs för att ledsaga den saknade vännen till hans sista
hvilorum. En stund förrän processionen skulle uppbryta,
vinkade brukpatron St—hal sin dotter och Waldemar — som redan
tagit det si$ta afsked et af en fader nog älskad i tiden att
åt-lydas efter döden — att följa sig. De inträdde i det hvälfda
med svart kläde öfverdragna likrummet. P& en katafalk stod
kistan öppen, och det dystra fladdrande skenet från mängden
af kandelabrar med vaxljus, hvilka omg&fvo densamma, kastade
sina strålar öfver det bleka anletet, den skönaste bild af lugn
och frid. Intrycket af det hela var genomgripande. Sällan
kan väl en alldeles främmande stå vid ingången till ett tempel,
som lifvet invigt åt döden, utan att skakas af hemlighetsfulla
aningar och högre känslor — hur mycket mera skola då ej
dessa inverka på dem, som med jordens heligaste band äro
förenade med den, hvars stoft de betrakta!
"Barn,” sade brukspatronen enkelt, men med tyst och djup
röst, och han förde dem upp på hvardera sidan om kistan,
”min vän och er far hade i dödsstunden fast förenat edra
händer. Jag nödgades då skilja dem .... men här skola de åter
förenas.”
Han upptog tvänne ringar, dem han i tysthet beställt,
räckte dem hvardera en och besvor dem vid minnet af den,
öfver hvars stoft de nu vexlades, att ständigt älska hvarandra.
Men då Julie skulle räcka Waldemar ringen, halkade den ur
hennes hand och föll med ett olycksbådande ljud ned mot
sjelf-va handtaget på kistan. Waldemar vilie gripa den, men vid
det lätta vidrörandet for den från handtaget ned på golfvet,
hvarifrån han med en ovilkorlig rysning upptog densamma och
satte den på sitt finger.
Den dystra ceremonien var slutad, och trolofvade utgingo
de från dödens stilla rum till verldens vexlande skiften. Vid
dörren vände Waldemar ännu en gång tillbaka och vinkade
att han vilie vara ensam. Han knäföll vid hufvudgärden och
bad innerligt. Styrkt uppreste han sig och tryckte för allra
sista gången till sina läppar den hand, som med faderlig
huldhet ledt hans första steg på lifvets bana, tog sedan med
manlig styrka det bredvid liggande locket och lade det sakta
öfver den älskade bortgångnes hvilosäng. Nu ljödo klockorna
från den närbelägna kyrkan. . . Karolina instörtade .... Vi
kasta ett täckelse öfver den sorgliga fest, som förestod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
