Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*0, dyra Maria, dina ord lyfta mig i detta ögonblick till
himlen: jag aer nu en af dess heliga englar. Din oskuldsren*
starka tro och din fasta öfvertygclse &r mig en borgen att do
skall förlåta mig och skänka mig ditt medlidande, framför allt
då du får höra de omständigheter, som förstört mitt lifs
såll-het, dessa klippor, mot hvilka mina käraste förhoppningar
strandat.”
Klein meddelade nu alla de närmare omständigheterna och
försökte så lugnt som möjligt göra dem åskådliga för Maria!
Då han slutat, förblef hon ett par ögonblick tyst; derefter steg»
hon upp. räckte honom handen och sade:
”Du har ej kunnat handla annorlunda, jag inser det, och
vi måste åtskiljas för detta lifvet; men våra tankar mötas i
bönen för hvarandras lugn till honom, vid hvars beslut vi sjunka
i stoftet tillbedjande, äfven då de ej öfverensstämma med våra.
Och tack för ’det du talade, fast du ej behöft tala eller
förklara ndgot. En annan väg, strängt taget den samvetsgrannaste,
hade kunnat . . . .’7 Hon höll upp, rodnande för sin egen tanke.
nAck, så väl jag både förstod och förstår dig!” yttrade
Klein, ”men du hvarken känner eller förstår smärtan sådan den
stormar i mitt bröst... väl dig att ej så är f7
rSäg icke så!” svarade hon nu fullt beherrskande. . . *Men
denna stund får ej förlängas: vi måsto skiljas. .. Lef väl.. . Gud
välsigne dig och göre dig och henne lyckliga!”
”Ja, vi måste skiljas. . . . Du engel, bed för mig!”
stammade han och tryckte en lätt kyss på hennes panna.
Hon flydde till sin ensliga kammare, der hon, badande i
tårar och i stilla bön, nedföll på sina knän för att anropa den,
till hvilken hon förtröstansfullt upplyfte sitt hjerta i denna
första pröfningsstund. som mötte henne under hennes unga
oerfarna lif.
Ännu stod Waldemar med blicken riktad mot dörren, der
hon försvunnit, alldeles omedveten om allt, utom det att han
förlorat henne, som var honom så ontsägligt dyrbar, då fru von
Horst hemkom från sin visit och fann honom i ett tillstånd,
som föreföll henne obegripligt.
”1 guds namn. herr doktor, hur står det till? Välkommen
hem skulle jag först sagt. . . . Men bevara mig, sä ni ser ut!
Hvarför är ni ensam här, och hvar är Maria?" Alla dessa
frågor föllo likt en stört sjö öfver honom. En sådan examen blef
rågan på all olveka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
