Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dansa första valsen. Herrar ne fjeskade således ouikring
hvarandra till höger och venster med uppbjudningar. ”Får jag den
åran” . . . ”Nej, jag tackar” . . . ”Ja, jag tackar!” ljöd det i
salen, likt surret af en bisvärm. Omkring maitisell St—hal stod
en hel skara, den ene ett hufvud högre ån den andre, och
bugade och krusade. Hon höll en liten bok af rödt marokin i
handen, hvaruti hon på de små pergamentsbladen med ett
guldstift upptecknade danserna och sina kavaljerers namn. Med
förnäm nedlåtenhet sänkte hon hufvudet för dem, hvilkas anbud
kunde antagas — en lätt skakning på detsamma betecknade
de hopplöses öde.
Ryttmästaren åsåg detta med stolt tillfredsställelse. Hans
lott i dansvägen var redan afgjord — således höll han sig,
enligt sin herrskarinnas begäran, på afstånd och sökte ett annat
föremål för sin första uppm ärksamhet. Den lyckliga, på
hvilken valet skulle falla, måtte dock ej varit tillstädes, ty
baronen stod lik en bildstod med arm arne i kors och blickade p&
♦•n af dörrarne. Hastigt gick han bort till brudgummen ocb
bad honom presentera sig för den unga damen, som nu
inträdde tillika med bruden, hvilken varit ute och förunnat den
lägre personalen anblicken af sin helgade person. Lynnell
efterkom hans önskan, baronen framförde sitt ärende ocb fröken
von Horst neg blygsamt och tackade.
Nu bjöd kommissarien Lynnell sin unga fru armen för att
med brudsvennerna i spetsen visa vägen till danssalen. Alla
de andra gjorde på samma sätt. Julie blef i en hast alldeles
ensam, ty vid första stöten af trumpeten flög hvar och en till
sin plats. Endast Klein var ännu borta. Ryttmästaren, som
blef varse hennes bryderi, och gissade att doktorn var hennes
kavaljer, sade hastigt en lått ursäktande artighet till sin dam
och sprang att söka Waldemar, för hvilken uppmärksamhet
Julie höll honom räkning. Denne, som under tiden väl tjugu
gånger med stora steg mätt längden af magister Trasselins
(adjunktens) ka ni mare, hvilken nu stod Öfvergifven, hade ärfdtligen
genom besinning och eftertanke lugnat de lösslåppta
elementerne inom sitt bröst och stod nu med yttre köld och
äjelfbe-herrskning färdig att återgå för att se Maria och sin fästmö
tillsammans. Då nåddes hans öra af trumpetstöten och han
skyndade så fort som möjligt. På vägen från lilla till stora
byggningen mötte han ryttmästaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
