Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Kom in!” ljöd baronens röst, och utsträckt på sin soffa
i nattrock och tofflor, uppreste han sig, förvånad att se
doktorn hos sig.
”Jag kommer”, började Klein, ”som er lyckas härold.
Bruksherrn vill se er: Julie är dernere. Allt är i godo
upp-gjordt.”
Baronen var i tre språng vid dörren, tryckte hjertligt
Waldemars hand och sade vänligt leende: ”Förlåter ni mig,
min bäste herr doktor?”
”Af hjertat gerua, herr baron!” svarade denne med en
så oförställd Öppenhet, att det verkligen förtröt baronen att
hans triumf icke gjorde det intryck, han beräknat och med
säkerhet väntat.
Men efter några pro och kontra i tankarne befans saken
i alla fall, äfven med undantag af den harmen att gå miste
om doktorns öfverraskning, så öfversvinneligen lycklig att
icke annat än glädje kunde få inrymme i baronens sinne.
”Nå, herr ryttmästare,” började den gamle herrn
skämtsamt, då baronen behörigen omkostymerad inträdde, ,fni har,
efter hvad jag hört, tubbat doktorns fästmö ifrån honom.
Kommer ni ej bättre ihåg tionde budet?”
”ih, min värdaste herr brukspatron,” sade baronen med
sitt mest in8täll8amma leende, ”det mins jag mycket väl, men
då der talas endast om hustru, men icke ett ord om fästmö,
så anser jag att den saken blifvit med flit förbigången.”
”Jo jo, ni kan advocera, hör jag, och äfven tyda skriften,
men, ser ni, det hade ej varit ur vägen att komma ihåg
slutet, der det står: ’ej heller något hvad honom tillhörer.’”
”Nå ja, det kan väl så vara,” yttrade baronen muntert,
*men en rival anse vi sällan som vår nästa ; och skulle icke
detta ursäkta den mäktiga frestelsen, som dref mig att se
litet på sidan om doktorns rättigheter, så bör den
omständigheten klart tala för mig, att jag ej förrän på det märkvärdiga
bröllopet hade aning om att mamsell Julie var förlofvad och
att, i följd deraf, min böjelse tilltog till den grad att jag ej
kande besegra den.”
”Nå, det är märkvärdigt,” tog bruksherrn till ordet, ”att
baronen icke kände den saken! Det tog jag för afgjordt.
Hvarföre har du tegat dermed, Julie?”
”Hvarföre jag tegat? Jag kunde väl ej, då ingen fråga
derom uppstod, säga till baronen: Vet ni, att jag är förlofvad ?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
