Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om de historiska förberedelserna till operadramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
similitudinem mulierum“ och svängande sina rökelsekar, begifva
sig fram mot koret, der Kristi graf förestäldes vara, i det
de “voce mediocri" sjunga: “quis revolvet nobis lapidem?“
— hvarpå diakonen bakom grafven spörjer, äfvenledes
sjungande: “quem quæritis“? Presterne sjunga: “Jesnm
Nazarenum“, hvarpå diakonen ger till svar: “non est hic“ och
tillägger, allt sjungande: “ite, nuntiate!“ Hvarpå presterne
återvända, sjungande: “Surrexit domnus de sepulcro usque
in finem. Finita antiphona domnus abbas incipiat: Te
Devm laudamus in medio ante altare, moxque campanæ
sonentur in angularibus“[1].
Det älsta andliga skådespelet bestod uteslutande af
sång[2]. I samma mån som dialogen utbildades, fick det
sjungna föredraget till någon del lemna plats åt det
talade; men hvilken vigtig plats sången fortfarande intog i de
andliga skådespelen, finner man bäst af anvisningarna för
uppförandet, der “cantet“ ständigt omvexlar med “dicat“.
Emellertid kom det en tid, då det andliga skådespelet
lemnade templets helgade rum och uppslog sina bopålar
till en början på kyrkogårdarne, sedan allt längre från
kyrkan, liksom utförandet alltmer undandrogs de andlige och
öfvergick i händerna på mer eller mindre verldsliga
föreningar. En vigtig grund till detta förhållande torde vara
att söka i den myndige påfven Innocentii III:s förordning
af år 1210, hvarigenom presterne på det strängaste
förbjödos “insaniæ suæ ludibria exercere“. Flerestädes uppstodo
nu föreningar för gifvande af andliga skådespel; från
Italien känner man de båda gillena del Gonfalone och Battuti;
i Frankrike var det år 1402 med privilegier försedda
Confrérie de la Passion en tid bortåt det förnämsta. Det
sistnämnda sällskapets namn visar att ämnena i skådespelen
ännu voro desamma, som under den tid, då presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
