Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Känner du mig?“ frågade denne, slående
upp kapuschongen.
Den döende reste sig hastigt och med utropet
“Ornulf Mörke!“ sjönk han åter magtlös
ned i högsätet.
“Ja väl, — han är det, och nu veten I,“
återtog Ornulf, “hvarför I ären döende. Det
har funnits en dag, då du lät binda och gissla
mig, emedan jag ej böjde pannan nog djupt
för dig, stolte Gruttorm. Då var jag din träl,
men jag svor hämd — hämd för hvarje slag
som sargade min rygg. Den forne trälen fann
sedan en fristad inom klostrets vigda murar,
och nu .. .nu har Ornulf Mörke fylt sin svurna
ed. Farväl Gruttorm — farväl för alltid! Min
väg går till biskopsstolen— din till af grunden.“
Den gamle bondehöfdingen slog för sista
gången upp sin slocknade blick och utbrast
med dof, hotande röst:
“Nej, Örnulf! Biskopsstolen hinner du aldrig,
ty nidingens bana brytes af Allfaders
hämnande rättvisa. Jag eger blott en dotter,
men hon skall hämna sin make och mig. Vermlands
män skola följa henne i spåren . . .“
Hans hufvud sjönk, ögonen slöto sig och
en blodstråle sprutade öfver hans läppar, bestänkande
den bleknande presten, som störtade
ut och ropade till de tre norrmännen:
“Sätten eld på stugan! Vi vilja se om ej
branden af den lyser klarare än Gruttorm bondes
fåfänga och stolthet.“
Några ögonblick derefter tågade Hakon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
