Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstiernas förfrågan, om polackame ville underhandla pm
stillestånd eller fred. Det svarades, att man ville följa
konungens önskan, och det beslöts underhandla om fred.
Oxenstierna förklarade, att man ej borde inlåta sig i de gamla
tvistighetema om den polske konungens rättigheter.
Le-szczynski svarade, att det önskade ej häller han, ty de nämnda
rättigheterna voro alldeles tydliga. Han ville särskildt
framhålla den rättighet, som tillkom konungen, nämligen egandet
af Livland. Detta land hade mot all rätt tagits ifrån honom.
Oxenstierna menade, att det första vilkoret för fred vore,
att polske konungen afstode från alla sina titlar, sedan
kunde man öfvergå till frågan om Livland.
Vid de följande konferenserna liksom vid de enskilda
samtalen med Oxenstierna afhandlades frågan om titlame.
Polackame ådagalade stor envishet. De förklarade, att titlame
ej skulle innebära någon fordran på Sverige, men att Johan
Kasimir omöjligt kunde afstå ifrån dem. I andra land
före-kommo dylika titlar utan att väcka någon motsägelse.
Oxenstierna ansåg likväl, att så länge titlame bibehöllos,
bibehöllos äfven fordringarne, och en evig fred vore
otänkbar. Afven Naruszevicz förklarade å republikens vägnar,
att konungen ej kunde afstå från sina titlar, men då frågan
vore af mindre vigt kunde den uppskjutas.
Man öfvergick därefter till frågan om Livland.
Polackame framhöllo, huru detta land både genom krigets och
fredens rätt var Polens. Endast angående Reval och trakterna
däromkring kunde denna rätt bestridas. Deras konung hade
för att åt polackame behålla Livland afstått från Sveriges
krona, de hade utgjutit sitt blod för att från ryssarne taga
detta område, och det kunde omöjligt på evärdeliga tider
afstås till Sverige. Oxenstierna bestred på det lifligaste
den polska uppfattningen, och en öfverenskommelse visade
sig omöjlig. Trots polackarnes stora ord torde man dock
å svensk sida misstänkt, att de hade fullmakt till att göra
några medgifvanden. Endast därigenom förklaras
Oxenstiernas begäran, att underhandlingarne skulle fortsättas,
likväl i konungens närhet. Han föreslog, att man skulle
resa ut till Dalarön, dit Karl Gustaf skulle begifva sig,
för att där underhandla med honom. Detta vägrade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
