Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en ifrig vän af förelaget, vill ej höra talae om några
svårigheter vid dess genomförande och är benägen att se
svenskames ställning i den ljusaste dager. Han är särdeles
belåten med de stora landtvinningar Brandenburg skulle
vid en sådan delning erhålla. »Bara ett voivodskap i
Storpolen har sjuttio städer», utbrister han i bref till kurfursten.
Denne bör enligt hans mening förena sig med Sverige på
fullt allvar och utan dröjsmål, ej värdt vänta till Danzig
kapitulerat, såsom kurfursten önskade. Polens undergång
vore säker, uppskof kunde vara farligt, ty nu, då Karl
Gustaf vore i Preussen, kunde han såsom i dec. 1655 vända
sina vapen mot kurfursten, som ej häller nu kunde räkna
på något understöd af andra makter.
Fredrik Wilhelm tog med stor betänksamhet emot
Waldecks sangviniska skrifvelser. Han trodde ej på
möjligheten att få en så stor landtvinning utan att komma
i en långvarig konflikt med flere makter. Han var rädd
för Ryssland och orolig för Generalstaternas reserverade
hållning. För sin del önskade han fred i Polen och nöjde
sig med en penningesumma med Storpolen såsom pant,
eller på sin höjd den kommunikationslinie emellan sina
preussiska och markiska besittningar, hvilken han alltid
åstundat. Polen, menade han, kunde visserligen intagas,
men aldrig behållas, och Sverige ville i Brandenburg hafva
en förmur för att vara säker på sina egna äröfringar.
Någon hänsyn till folkrätten dikterade ej denna kurfurstens
återhållsamhet, men väl ett sundt praktiskt förstånd, som
skulle visa sig stå öfver konungens af Sverige vidtsväfvande
planer. Kurfursten var äfven missnöjd med Karl Gustafs
hållning i Jiilich-Cleviska arfsfrågan. Waldeck hade därom
gjort flere påminnelser till Oxenstierna, men förgäfves. Han
försökte äfven tala med Karl Gustaf, men med lika liten
framgång. Denne förklarade sig ej vara den äldste af sitt
hus och ansåg det strida mot sin heder att gifva någon
försäkran i ett fall, som gälde såväl andra som honom själf.
Han ville endast lofva att ej blanda sig i tvisten mellan
kurfursten och hertigen af Neuburg. Längre gick han ej,
och Waldeck upphörde slutligen att tala härom.
Oxenstierna lofvade visserligen en försäkran öfver denna punkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
