Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rike, samt att under Unionstiden Helsingborg oftare än
Kalmar begagnades såsom de förenade rikenas mötesort.
Helsingborg öfvergår således i anor och forntida ryktbarhet de
nuvarande bufvudstäderua i norra Europa: Danmark, Sverige,
Norge, Ryssland och Preussen. Här möttes och bodde
konungar då ännu boskap betade der dessa länders n. v.
hufvudstäder äro belägna.”
Skanör och Falsterbo vunno väl med tiden företrädet
för Helsingborg i sillhandeln, dock bibehöll sig en temlig
god rörelse på sednare stället, och fisket idkades med
förmån i sjelfva sundet. Uti konung Christian II:s
Handelsprivilegier, utgifna i början på 1500-talet, stadgas, att uti
Öresund finge fiskas sommar och höst efter gammalt; men
ingen främmande köpman finge börja att salta sill, förr än
rätt höstmarknad begynner, som är Vår Fruedag dyre, vid
varans förlust, dock med undantag af lägena Falsterbo,
Skanör och Dragöhr. Att många utlänningar haft
sillsaltning i Helsingborg, derpå har man ett säkert bevis i det,
att uti Helsingborgs kyrka var ett särskildt altare, kalladt
Compagniets altare. Detta compagni bestod af utlänningar,
hvilka för sillfiskets skull härstädes uppehöllo sig. De hade
vunnit den förmån, att dem förunnades ett eget capell eller
altar; de höllo egen prest som dem biktade och
communiceradc och förrättade deras själamessor. En sådan dem
förunnad förmån vittnar att deras antal ej var ringa, och
tillika att deras sillsaltning härstädes var betydlig; ty man bör
veta att med skånska sillsaltningen gick så till, att skånska
fiskare fångade sillen, sålde den till Tyskar och Holländare
som här lågo, hvilka betalte den dels med penningar, dels
med varor, samt sedermera sjelfve dels genom eget folk,
dels genom på stället lejde, besörjde om insaltningen. Till
kronan betaltes visst för hvar läst. Desse utlänningar hade
således mycket folk med sig. Det var ock icke sillfisket
allena som sysselsatte dem: de hade frihet, att införa och
utsälja sina medbragta handelsvaror och reste omkring i
landet, köpande upp landets produkter, dem de utskeppade[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
