Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Arbetet börjar - Lilla Vårbarns historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då det var regnigt, kommo ibland endast »vår»
familj till våra söndagseftermiddagsmöten, ty kineserna
och kvinnorna i all synnerhet avsky att gå ut i regn.
Den som var ivrigast av alla att komma var lilla
Vårbarn. Särskilt sedan vi fått vår orgel och kunde sjunga
vid mötena. Så snart Vårbarn hörde orgeln spela upp
inne hos oss, blev hon ivrig, berättade de för mig, och
sade, att hon ville in till Wei Hsia Tse och »hålla
gudstjänst» (tso lipai). Och under veckan frågade hon dem
oupphörligt, om det inte var söndag snart, så hon kunde
komma till oss och sjunga »få ro, få ro». Det var eget
med Vårbarn, att hon jämt gick och sjöng på en
melodi, som vi hade lärt dem genom att ofta sjunga den.
Det var en melodi, som en kvinnlig missionär hade satt
till orden: »Kommen till mig I alle som arbeten och ären
betungade och jag skall giva eder ro». Vi kunde sjunga
de kinesiska orden alldeles som de stå i det kinesiska
evangeliet, endast med några omsägningar. Den sången
älskade lilla Vårbarn, hon gnolade på den jämt, sade de
mig, och brukade sjunga den ofta för syskonen och
kusinerna. Detta berättade man mig för länge sedan
såsom något lustigt, långt innan vi anade, att lilla
Vårbarn-skulle lyda orden på ett annat vis, än vi hade tänkt.
Jag hoppades särskilt på Vårbarn för framtiden, ty hon
hade sådant djup och allvar i blicken, något av stillhet
och innerlighet i hela sitt väsen. Vi voro alla ense
därom och sågo med glädje den lilla komma om
söndagarna och sitta där så stilla och uppmärksam, så
tydligt glad över det alltsamman. Och så gick hon hem
till sitt och sjöng: »Kan komma till mig, till mig, få ro,
få ro». Det var särskilt refrängen hon sjöng, den lilla.
Vi visste om alls intet, tills vår kock kom inrusande
en dag, det var den 14 januari, och sade: »Ett barn har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
