Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR. 93
ket en för mannens sedliga natur djupt kränkande beskyll-
ning. Detta tycks Schopenhauer dock icke märka. I hans
ögon är lustan klandervärd endast hos qvinnan, men icke hos
mannen. Schopenhauer benämner osedlighet hos mannen »in-
stinkt> och betraktar den som en normal yttring af hans na-
tur; hos qvinnan kallas den deremot »vanart»> och anses som
ett brott, en kränkning af hennes väsens lagar. Men ej nog
med denna orättvisa, Schopenhauers qvinnohat leder honom
äfven till den mest orimliga inkonseqvens. Då han påstår,
å ena sidan att slägtets förnyelse är mensklighetens förban-
nelse, och å den andra att männen genom polygamiska ten-
denser mer än qvinnorna befordra denna olycksaliga förnyelse,
så borde väl, om de båda premisserna äro sanna, den logiska
slutsatsen blifva att männen och ej gqvinnorna äro mensklig-
hetens erkeförbrytare. Schopenhauer drager dock icke denna
utan en alldeles motsatt konklusion.
Hartmann gör sig skyldig till samma felslut. Fastän äf-
ven han betraktar slägtets förnyelse såsom mensklighetens största
olycka, och mannen som denna olyckas egentliga upphof, så
gifver dock äfven han vanligtvis mannen företrädet framför qvin-
nan ehuru ingalunda med samma ensidighet som Schopenhauer.
Dessa filosofer hafva gifvit ett slags vetenskaplig sanktion
åt den lika vanliga som orättvisa strängheten mot qvinnorna,
hvarpå bland andra Dumas gifvit slående exempel, Dumas,
som knapt hviskar ett tadel mot äktenskapsbrytaren men dö-
mer äktenskapsbryterskan till döden. De hafva ock genom
sin auktoritet som vetenskapsmän och snillen gifvit stöd och
uppmuntran åt qvinnoförakt och sedeslöshet, d. v. s. åt sam-
hällets farligaste moraliska sjukdom.
Det skarpa klander, som blifvit yttradt mot Schopenhauer,
Hartmann och Comte gäller naturligtvis icke dessa skriftstäl-
lares författarskap 1 dess helhet, öfver hvilket här ej är rätta
stället att yttra sig, utan företrädesvis några deras åsigter,
reformförslag och faktiska uppgifter, som röra vårt ämne.
Att många bland dessa författares iakttagelser och slutled-
ningar äro beundrans- och beaktansvärda, nekas imgalunda.
Utan tvifvel hafva de alla tre haft och fylt sin uppgift: pes-
simisterna genom att med falkens skarpblick och gamens väder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
