Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfrigt umgingos många ärbara hustrur hos henne, och hon
var ej alldeles skild från prinsessorna, utan deltog i utflykter
tillsammans med dem och uppträdde vid hofvets fester. Att
en och annan såg henne öfver axeln är helt naturligt, kanske
dock främst for hennes dunkla härkomst. Snarare kan man
undra öfver att deras antal ej var större. Drottning
Margareta Leijonhufvuds syster, Märta Jjeijonhufoud, Svante
Stures husfru, för sin manhaftighets skull ofta kallad »kung
Märta», visade henne ett stolt förakt. Det berättas också
härom, att då Karin Månsdotter för att säga en artighet
angående den ampra damens klädsel yttrade på tidens språk:
»Fru grefvinnan är i dag så gill*», fick hon med hånfull
röst och föraktliga blickar till svar: »Jag vill se på den, som
kan mig ogilla». Karin Månsdotter bar dock härför intet agg
till Märta Leijonhufvud, såsom vi nedan få se. Ehuru hon
hade varit för svag att motstå hofvets frestelser var hon likväl
en qvinna med hjärtat på rätta stället. Många lofordande
omdömen fälldes också öfver henne. Så skref det franska
sändebudet Charles Dan<?ais till sin regering: »Man säger,
att hon — Karin — är en mycket dygdig qvinna, som
ganska gärna hjälper hvar och en i hans nöd och som räddat
flere oskyldiga personer från att afrättas, ty då hon sett
konungen upprörd och vredgad på någon och hon ej kunnat
blidka honom med sina böner och tårar, har hon i hemlighet
därom underrättat den, som sväfvade i fara, på det att han
måtte på några dagar aflägsna sig.»
Ett vackrare vitsord kan väl ej en despots älskarinna
erhålla! Det finnes ej heller i Karins lifshistoria mer än en
tilldragelse, som skulle strida emot detta vackra vitsord, och
äfven den torde kunna uttydas så, att hennes rykte går
fritt.
Karin var visserligen ej mer än femton år, då hon för
alltid gaf konung Erik sin tro, men det hindrade icke, att
hon redan i en barndomsvän hade haft en beundrare. Han
var fänrik och bar namnet Maximilian. Förmodligen var
han en af de många utländingar, hvarpå hofvet var så rikt.
»Han hade henne af hjärtat kär
Och lofvade henne tro och är’,
Han mente det var utan fara»
* Fin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
