Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samlingar. Men till Sverige har, oss veterligen, ingenting
kommit åter.
Drottning Kristina brukade säga, att hon älskade alla
nationer lika, men vid betraktelsen af hennes hof blir man
böjd tro, att hon älskade främlingarne något mera än sina
egna landsmän. Det vimlade af utländingar, fransmän,
italienare och tyskar, dessutom af många unga adelsmän från
de svenska Östersjöprovinserna. Drottningen slösade på dem
guldkedjor, juveler och penningar. Gårdarne förbehöllos
svenskarne. Hon ville se alla omkring sig glada och belåtna,
hon ville belöna på ett kungligt sätt den minsta
uppmärksamhet mot hennes person, men anspråken växte snart, om
icke öfver hennes gifmildhet, så åtminstone öfver hennes
tillgångar, och hon vann ej sitt mål, utan såg endast afund,
oordningar och intriger. Svensk arne delade till en viss grad
sin herskarinnas svaghet för det utländska, men de måste
inse, att deras egen fördel hotades af hennes partiskhet, och
de stöttes bort af utländingarnes öfvermod. Dessutom hade
krigen väckt till lif i Sverige en både förut och senare okänd
nationell själfkänsla. »Svenskarne skola ej blifva servila
som förr», yttrades det i rådet, »och fortgår det på detta
sätt, hafver Gud med dem menat underliga ting».
Svenskarnes drottning förstod likväl ej att taga vara på denna nya
kraft till utveckling och storhet, som kunde hafva gjort
hennes namn mera berömdt än dessa utländske lycksökares alla
loftal.
Ty såsom lycksökare har man rätt stämpla många af
dem, som besökte Kristinas hof och drogo fordel af hennes
gunst. Några synas likvisst blifvit mera klandrade, än de
hafva förtjenat. Dit höra hennes franske läkare Bourdelot
och spanske ministern Plmentel, hvilka ådrogo sig Magnus
Gabriel de la Gardies afund och den franske residenten
Pic-ques onåd, till men för deras rykte inför eftervärlden.
Den förre ansågs skicklig i sitt yrke och åtnjöt
anseende i sitt hemland, där han i flere år varit anställd som
lifmedicus hos prinsar af Condé och sedan 1641 innehaft titel
af »Médecin du Roi». I februari 1652 kom han till Sverige,
hit inkallad för att rådfrågas om drottningens hälsotillstånd.
Detta var nämligen allt annat än tillfredsställande. Hennes
trägna studier, flitiga arbete i regeringen och häftiga kropps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
