Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trösta sig med att, såom Kristina sade, »kronan ock vore en
vacker flicka» och att »kärleken brinner ej bara för en.»
Kristina höll likväl sitt löfte till Karl Gustaf att ej ingå
något annat äktenskap. Hon förblef ogift, och det fastän hon
kunde hafva fått till make, snart sagdt hvem hon hade velat.
Friare till henne hade anmält sig, redan när hon låg i
vaggan. Gustaf Adolf hade tänkt henne såsom förmäld med
den brandenburgske kurfurstens son, i samband med sina
planer om ett nordprotestantiskt kejsardöme. Maria Eleonora
hade efter sin makes död ej lemnat Tyskland, förrän hon
ville gifta bort henne med en dansk prins. Giftermålsförslag,
särskildt från Brandenburgs sida, förekomma sedermera flere
gånger under Kristinas barndom, men förmyndarne afspisa
dem alla med förklaring, att med giftermål skulle anstå, till
dess drottningen blefve myndig. Men när den tiden kom,
vardt man desto ifrigare. Man var nu ej längre emot ett
giftermål med pfalzgrefven, hvars stora egenskaper allt mera
trädde i dagen. Också andra friare omtalas, men
drottningen förklarade ganska tidigt, att skulle hon gifta sig, skulle
det blifva med Karl Gustaf.
En enskild man kom också på tal. Redan då Kristina
var barn, hade Frankrike föreslagit för att vinna Axel
Oxenstiernas bevågenhet, att dennes äldste son, Johan, skulle
förmälas med drottningen. Rikskanslären fäste dock föga
afseende vid detta förslag, och sonen ingick gifte med
Sture-husets sista ättling. Men just vid den tid, då drottningen
vände sig ifrån Karl Gustaf och det Oxenstiernska partiets
afundsmän började få drottningens öra, dök det ryktet upp,
att rikskanslären ville med Kristina förmäla sin yngre son,
Erik. Denne var två år äldre än drottningen. Han hade
gjort grundliga studier, hade ett godt hufvud och
vistades vid hofvet såsom öfverkammarherre vintern 1645—46.
Möjligen hade han intagits af sin tjuguåriga herskarinnas
lysande egenskaper och af kronans glans, så att han för ett
ögonblick vågat hysa den förmätna tanke, som hans
afundsmän med sådan ifver påbördade honom. Nog af,
drottningen fick motvilja för den unge grefven, hon sände honom
på våren 1646 bort från hofvet såsom guvernör till Estland.
Hans försiktige fader påskyndade sedan hans giftermål med
Nils Brahes enda dotter för att göra slut på alla ill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
