Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utom att dessa själfbiografiska anteckningar äro
intressanta, därföre att de låta oss kasta en blick i en borgerlig
studerkammare under Karl den elftes tid, så lemna de oss
också en god föreställning om flickans karaktär. Sofia
Elisabet Weber stod ej framom sin tid i åskådning, hon var
ingen kunskapstörstande ande, som nedbröt alla hinder för
att tillfredsställa sitt innerstas åtrå, hon var ingen
fantasirik, känslofull varelse, men hon hade ett godt hufvud, hon
var liflig och vetgirig, välvillig och hjälpsam.
Allt hvad vi veta om hennes återstående lefnad — och
det är tyvärr ej mycket bekräftar denna uppfattning om
henne, som man ovilkorligen får vid genomläsandet af hennes
anteckningar öfver sin första lärotid.
Om det var yttre omständigheter, som förde den lilla
borgarflickan in genom hvad som då var dörren till allt
vetande, i det hon fick läsa latin, så var det ock — om man
så vill — yttre omständigheter, som förde henne vidare på
de allvarliga studiernas af qvinnofot så sällan trampade stig.
Vid 21 års ålder gifte hon sig med Elias Brenner. Denne,
ehuru ej mer än 33 år, hade redan gjort sig ett namn,
såsom en skicklig ritare och gravör. Han var finne till
börden, hade stannat i Upsala och erhållit anställning vid
An-tiqvitetskollegium för att afrita gamla minnesmärken i
Sverige och Finland. Han blef sedan utnämnd till bibliotekarie.
Hon säger själf, att han var en »kuriös» man, och däri
torde hon inte ha så orätt, ty han icke blott gifte sig med
en »blåstrumpa», utan han uppmuntrade henne att fortsätta
med studierna, han skaffade henne böcker af olika slag, så
att hon lärde sig, förutom latin och tyska, äfven italienska,
franska och holländska. Hon var glad, att hon som barn hade
fått en grund att bygga på, ty därföre kunde hon nu
studera med allvar. Hon kom följaktligen att uttrycka sig lika
väl på alla dessa språk som på svenska och tyska.
Hennes äktenskap blef det allra lyckligaste, och det låg
sanning i de ord, hvarmed hon efter mannens död besjöng
hans minne:
»Tänk hellre livad för fröjd sä mänga är tillbaka
Du liär i världen haft med en sä ljuflig maka,
Hur mängen rolig stund I er emellan bytt;
Hur öm han om dig var, hur fromt han dig bemötte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
