allians med Brandenburg började for Staterna framstå i en annan dager, hvartill ej litet bidrog Sveriges önskan att med sig förbinda nämnda makt. Kurfursten, som ville ha alla vägar öppna, inlät sig i underhandlingar med Sverige i Stettin, hvilka han dock uppgaf, då Generalstaterna slutligen bestämde sig för att med honom afsluta ett fördrag, den 27 juli 1655 <footnote>Droysen anf. st. 209—215, 217; fördraget, tryckt hos Dumont anf. st. IV ii 108—113; tryckt s. å., se Kongl. Bibl. Saml. Utl. makter.</footnote>. Enligt detsamma skulle Generalstaterna försvara kurfursten, om han blef angripen, med 4,000 man, hvilkas underhåll de ock skulle bestå eller betala hvarje månad 16,000 thlr. Å sin sida skulle kurfursten försvara Generalstaterna med 2,000 man mot hvarje angrepp på deras område, på deras handel och sjöfart. Båda parterna skulle se till, att hvarken den enes eller andres handel betungades genom licenter, skatter eller andra »innovatien». Denna artikel var påtagligt riktad emot Sverige. Likaledes en annan artikel, enligt hvilken kurfursten ej skulle äga rätt att höja tullar för Nederländarne, förpanta någon af sina hamnar eller öfverlemna åt någon rätt och makt öfver desamma. Dessa punkter kallade de Witt, som jämte det brandenburgske sändebudet Weiman, afslutit fördraget, för »själen» i detsamma. Kurfursten ratificerade genast fördraget <footnote>Skulle endast ratificeras inom 2 månader. En strid uppstod, hvem som skulle signera först. Generalstaterna hade alltid förut signerat sist, men nu (efter 1648) ansågo de sig i rang stå närmast efter Venedig, som endast gaf vika för konungar. Wicquefort anf. st. 366.</footnote> och återsände Weiman till Haag med en ny instruktion, enligt hvilken han skulle framhålla svenskarnes hotande politik och begära utom den utlofvade hjälpen ett lån af 200,000 thlr mot 6 % och tullen i Pillau såsom pant. Denna kurfurstens begäran blef ej väl upptagen af Generalstaterna. 48,000 rdr utbetaltes i förskott, men