Östersjöfrågan. Denna makt såg dock ej med blida ögon förbundet mellan Staterna och Brandenburg <footnote>Se Nederl. sändebudet Borels bref från Paris i de Witts Brieven I sid. 245, 252 m. fl.</footnote>. Ett annat tillfälle att motarbeta Sverige hade erbjudits Generalstaterna, då svenske och nederländske sändebud sammanträffat, under loppet af 1654 på kongressen i Stade där tvistigheterna emellan Sverige och Bremen skulle afgöras. Bremen hade sökt hjälp hos Staterna, men kunde ej erhålla någon sådan, enär provinsen Holland ansåg hvarje landkrig oförenligt med sina intressen. Någon direkt hjälp lemnades således ej, endast pänningeunderstöd. Dessutom beslöt man att afsända en förmedlingsambassad, och den från Sverige återkomne v. Beuningen sattes i spetsen för densamma. Å svenskarnes sida fördes underhandlingarna med Bremen af Shering Rosenhane. De nederländske sändebuden blefvo af honom temligen snäft emottagna; han fann anmärkning mot deras kreditiv och titlar, deras medlarkall ville han ej erkänna, men uppträdde de endast såsom bremarnes rådgifvande vänner, ville han ej förmena dem detta. I denna egenskap deltogo de också i förhandlingarne och i det fördrag, som i nov. 1654 kom till stånd emellan Bremen och Sverige <footnote>Vidare härom se Pufendorff anf. st. I § 34 och följande; Wicquefort L’ambassadeur et ses fonctions sid. 64—66.</footnote>. Men det var ej blott genom att hos andra makter söka motarbeta Sverige eller bland dem vinna bundsförvandter, som Staterna under åren 1654 och 1655 visade sin vaksamhet gent emot Karl Gustafs krigiska planer. Redan den 13 juni n. st. 1655 faststälde Generalstaterna, att tvänne mindre armékorpser skulle sättas på fältfot för att skydda den östliga gränsen. I och med detsamma som Königsmark öfvergick Elbe för att förena sig med Wittenberg, garnisonerades trupperna åter, ty man fick då klart för sig, att Bremen ej skulle blifva en