obetydliga penningemedel <footnote>Klagomål öfver brist på penningar för att muta, särskildt »medlemmar af den holländske vergaderingen» förekomma ideligen i hans bref, tillika med försäkringar, att Sveriges sak skulle äga afgjord framgång, om blott penningar erhöllos. »Memorial kunna ej ha någon verkan, då de ej understödjas af reala medel». (2 okt. 56). I samma bref säger Apbm, att konungen visserligen frikostigt nog föreslagit honom att hugna de svenska anhängarne med löften om gods i Preussen, men Apbm anmärker, att Holländarne äro alt för sluga för att lockas af dylika löften. »Med 6000 rdr däremot är det intet tvifvel, att E. M. skulle vinna reel och god effekt». Pufendorff nämner, att Apbm en gång fått en större summa till utdelning. När det skett, kan jag ej af Appelbooms bref inhemta. Där fins endast klagomål öfver penningebrist, äfven för egen räkning, ty hans egna affärer voro dåliga, och han begär ofta hjälp af konungen.</footnote> till sitt förfogande, måste man antaga, att det hufvudsakligen var genom sin personliga älskvärdhet och öfvertalningsförmåga, som han lyckades förskaffa sig vänner och Sverige anhängare så väl bland Generalstaternas deputerade som bland de utländske ambassadörerna. De mest sekreta resolutioner och bref lyckades han erhålla i afskrift <footnote>Beuningen varnar redan i ett bref af den 13 febr. 1654 de Witt (se anf. st.) för Appelbooms nyfikenhet, ty han relaterar alla particuliere samtal (»Apbm werdt geseidt in geen saecken neerstiger te syn als in’t overschryven van alle particuliere discourssen»). Ett exempel på den tidens samvete anför Apbm på ett ställe: En deputerad från Holland hade med största skyndsamhet infunnit sig hos Apbm för att meddela honom en hemlig skrifvelse, innan han begaf sig upp i vergaderingen för att svära dess hemlighållande (!).</footnote>. Särskildt egendomligt är det, att Appelboom stod väl med det oraniska partiet, men den gamla änkehertiginnan af Oranien, som var själen i detta parti, synes hafva funnit ett stort behag i hans sällskap. Hon sade sig ofta vara en stor vän af Sverige, ehuru väl graden af hennes vänskap växlade, då den hufvudsakligen berodde på förhållandet mellan hennes måg kurfursten och Karl Gustaf. Hvad de andre sändebuden i Haag beträffar, så synes det, att döma efter Appelbooms brefväxling, som om de danska residenterna Charisius och Rosenvinge ej