konungen begärde ett »instrumentum reconciliationis, hvarefter konungen, som då befann sig i Helsingör, undertecknade Elbingertraktaten och de elucidationer <footnote>Finnas tryckta hos Dumont anf. st. VI ii 293—295.</footnote> af densamma, som blifvit uppsatta af Staternas ambassadörer i Thorn, med undantag af punkten angående de monterade skeppens likställighet med de öfriga. Genom dessa elucidationer blefvo nederländske köpmän gynnade framför alla andra utländingar, de tullumgälder, som tillkommit sedan 1640, skulle erläggas till lika belopp af svenskar och af Generalstaternas undersåtar och intet undantag kunde härvidlag gifvas. Hvad kompagnierna angick skulle ej deras privilegier utsträckas till varor, som ägdes af medlemmarne af dessa kompagnier. Staternas friheter skulle gälla i alla svenska provinser. Skeppsafgiften bestämdes för införseln till Sverige efter 1645 års taxa, hvarigenom utländskt gods förtullades med en dukat mera för 100 dalers värde, än hvad som erlades, då varorna infördes på monterade svenska fartyg. Omonterade betalte för samma varuvärde ½ dukat mindre än utländingar. Utförseltullen skulle ock på liknande sätt graderas. Tullistan af 4 mars 1640 jämte tillägg insererades i fördraget. Danzigs inklusion blef obligatorisk. Elucidationerna utjämnade dock ej det spända förhållandet mellan makterna. Nederländarne motarbetade fortfarande svenskarne, och regeringen i Haag dröjde ännu ett par månader med ratificerandet af traktaten. Elucidationerna väckte de andra makternas afund, tryckte på den svenska handelns utveckling och blefvo äfven under följande tid föremål för vidlyftiga underhandlingar. Karl Gustaf hade till fullo insett det ofördelaktiga i nämda elucidationer, endast af tvång underskref han dem, och vi veta, att de få månader, som han ännu lefde, sökte han att fullfölja en kraftfull svensk krigspolitik, hvilken skulle frånrycka de europeiska makterna, särskildt Staterna, de fördelar öfver Sverige, som de under den sista tiden vunnit.