Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr a n ska skådespel arv.
97
Sachsen, Aurora Königsmarks son, den store
härföraren, och denna kärlek vållade hennes död. En af
hennes rivaler, prinsessan af Bouillon, säges hafva
förgiftat henne med en blombukett.
Hon dog den 20 mars 1730, vid 40 års ålder; och
samma trångbröstade ofördragsamhet gjorde sig gällande
vid hennes som vid Moliéres bår. Kyrkoherden i St.
Sulpice, Languet, nekade att begrafva henne. Voltaire
höjde sin skarpa stämma för att försvara den döda
konstnärinnan; men han uträttade därmed ingenting
annat än att presternas hat vände sig emot honom
själf. Förgäfves anförde han, att Garrick blifvit be*
grafven i Westminster, bland Englands konungar —
det hjälpte icke: den sköna Adrienne begrofs hemligen
i ett slags moras, en obebygd gård i hörnet af Rue
Grenelle och Rue de Bourgogne, där ännu inga hus
voro bygda.
Etthundratjugo år senare uppstod hon från de
döda i Scribes och Légouvés bekanta drama:
»Adrienne Lecou vreur», som gafs på Téåtre Frangais och
i hvilken den stora skådespelerskans roll utfördes af
den nyare tidens största franska skådespelerska, om
hvilken mera längre fram, af M:lle Rachel.
Efter Adrienne Lecouvreurs död funnos vid Théåtre
Frangais flera skådespelerskor, hvilka med mer eller
mindre framgång sökte fylla hennes plats, såsom
Gaussin, Dangeville, Dumesnil och Clairon ; men
det lyckades icke fullständigt för någon af dem.
Du-mesnil var af dessa fyra den mest framstående, och
hon besatt en sådan styrka och energi i sitt
uppträdande, att en dag parterren, som den tiden var
stående och placerad närmast scenen, drog sig tillbaka
för henne, så att det uppstod ett stort tomrum mellan
orkestern och de första bänkraderna, liksom om den
velat sätta sig i säkerhet för hennes förfärliga blick.
Samtidigt med Dumesnil kom Clairon, som enligt
Garricks påstående »var för mycket aktris». Hon
hade en stor talang, men var ibland onaturlig och
nästan alltid affekterad. När Dumesnil var verkligt
dramatisk, så var Clairon teatralisk; men var hon verk-
FTedberg, Dramatik. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
