Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett handtverk. Senare skaffade sonen honom en
anställning vid den Schönemannska teatern, där han dock
icke dugde till annat än ljuständare. Under sådana
omständigheter måste naturligtvis den unge Eckhofs
uppfostran varit af den mest underordnade beskaffenhet.
Han omtalar själf, att han redan tidigt kände håg för
skådespelarkonsten och att han ofta begaf sig upp på
vinden i huset där de bodde för att där osedd och af
hjärtans lust få deklamera och agera så mycket han
ville. Han hängde då alltid upp framför sig några
klädpaltor för att beteckna åskådarne, så afgjordt kände
gossen att skådespelarkonsten förutsatte en publik. Hur
otillräckliga än hans skolkunskaper måtte ha varit, blef
han dock i tidigaste ynglingaåren anstäld som skrifvare
hos svenska postkommissarien Bostel i Hamburg, och
under dennes bortovaro skötte han någon tid tjensten
ensam. Det var hans flit, hans ordningssinne och
plikttrohet, som redan tidigt grundläde pålitligheten i hans
karaktär.
Hos en advokat i Schwerin, där han sedan tjenade
som skrifvare, fann han ett rikt bibliotek, och genom
hans giriga läsning af alla dessa böcker, väcktes hos
honom lusten för skådespelarens kall ånyo och nu med
oemotståndlig kraft. Han kom tillbaka till Hamburg,
gjorde dar fru Schröders bekantskap, hvilken, sedan
hon skilt sig från sin man, lefde af handarbeten, och
uppeldade henne så med sin teaterlängtan, att hon
tillsammans med honom ingick vid Schönemannska
sällskapet.
Eckhofs yttre gjorde honom olämplig att spela
älskarroller; han var liten, högaxlad och af kantig
kroppsbyggnad med knotiga ben; med ett ord, en
mycket hvardaglig gestalt. Hans ansikte hade starka
drag, hvilka vid mognare år visade ett på samma gång
energiskt och vekt uttryck, men som i ungdomen hade
mycket litet tilldragande. »Men hans öga,» säger Iffland,
»var, om också icke stort, dock af en glans och ett
uttryck, som förklarade hela hans anlete, och han var
begåfvad med en stämma, som i kraft, välljud och
smältande klang ännu icke på den tyska teatern haft sin like.»
Hedberg, Dramatik. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
