Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelaren dyka efter till dess han träffar på honom.
Detta är visserligen svårt och besvärligt, och det är
endast få författare som erbjuda dem sådana svårigheter
som Lessing: de öfriga får man lätt rätt på, de simma
ofvanpå som barkbitar!»
Slottsbranden i Weimar 1774, som också förstörde
teatern, satte på nytt vandringsstafven i händerna på
det Seylerska sällskapet, till dess det lyckligtvis vid
hofvet i Gotha fann en säker tillflyktsort, där det kunde
stanna största delen af året.
Den Gothaiska hofteatern var den första som helt
och hållet öfvertogs och förvaltades af hofvet. Eckhof
utnämdes till dess artistiske direktör och fick på detta
sätt en ställning, som var honom värdig; men tyvärr
fick han den för sent, bruten som han var både till
helsa och krafter. Hade ödet unnat honom denna plats
tio år tidigare, så skulle han säkert utöfvat ett långt
mera bestämmande inflytande på skådespelarkonstens
allmänna tillstånd, än hvad han nu kunde göra. Den
förberedande striden för dess nya utveckling hadé redan
öfvertagits af hans unge medtäflare, Schröder.
Och likväl utmärktes hans direktion för en sällspord
kraft, en aldrig svikande noggrannhet och en
mönster-gild ordnfng. Med outtröttlig energi ledde han de
sam-fälda öfningarne på ett stycke, och i omsorgen om
samspelet tröttnade han aldrig. Den minsta vårdslöshet
stämplades af honom som en förseelse, ett brott mot
det helas fulländning. Ett bekant drag af hans
noggrannhet må här anföras: Två unga skådespelare hade
tagit sig den friheten att uteblifva från en repetition på
»Inez de Ca st ro», därför att de icke hade något att
säga, utan endast skulle gå som hofmän öfver scenen
och i förbigående helsa pä konungen. Eckhof bevisade
dem nu i en lång och noggrann efterrepetition, att de
icke på långt när ännu egde den vana och den
värdighet, som kräfdes för denna, i deras tanke tämligen
betydelselösa uppgift. Detta hans förfarande ansågs af
de lättsinniga bland skådespelarne för pedanteri, och
man kallade honom hånfullt: »skolmästaren». Men för
det välsignelserika i det inflytande han utöfvade på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
