Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom så länge som han fick studera dem för
sig själf; samverkandet med de öfriga skådespelarne
på den första repetitionen syntes honom redan som en
förolämpning, ett nedsättande af det konstverk han
tänkt sig. Då andra skådespelare riktat hela sitt
studium på att kunna helt och hållet förgäta sig själfva i
rollen, så sökte Seydelmann åter att göra rollen så till
sin subjektiva egendom, att hela hans personliga energi
däri kunde komma till full rätt. Han började detta
förfaringssätt redan med ett helt och hållet mekaniskt
medel: han skref själf af alla sina roller med den
vackraste handskrift — den minsta så väl som den största.
Han kunde inte lära sig en främmande stil, redan här
vid lag måste han ovilkorligen återfinna och besitta sig
själf. Memorerandet var honom i hög grad mödosamt,
han producerade långsamt — liksom öfverhufvudtaget
ingenting i lifvet var honom lätt, — därför fasthöll
han också ängsligt vid alla studiets uppfinningar och
hugskott och betäckte med notiser om alla detaljerna
i sitt spel hvarje rand af sina roller.
Seydelmanns princip var den att nr hvarje sin roll
utdraga den mest möjliga effekt, att i hvarje sin
uppgift skaffa sin egen personlighet det högst möjliga
erkännande och att till hvarje pris öfverglänsa sina
medspelande. »Teatern är ett slagfält,» brukade han
säga, »på hvilket man antingen måste segra eller dö!
Den, som står i vägen för min framgång därstädes, han
är min fiende och måste slås till marken.» Hans
personliga seger var således för honom konständamålet.
Det helas viktiga och för konstverket omistliga
harmoni underkastade han sig aldrig. Och likväl blef
han en utmärkt skådespelare, — men en utmärkhet med
begränsning. Han var ingen idealist, han var tvärtom
ett realistiskt geni, som tog teatervärlden sådan han
fann den; hur mycket han än föraktade den, förstod
han mer än väl att använda den för sina ändamål.
Han visste att den som vill beherska världen får akta
sig att försöka bättra den. Och på detta sätt hade
ännu icke två år förflutit, innan han bevisade tviflarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
