Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med författarnes intentioner, friheter hvilka mer än en
gång alldeles omgestaltade förhållandena mellan de olika
karaktärerna i ett stycke. Ett talande exempel på detta
hans förfaringssätt vill jag anföra. I sin framställning
af Shylock i »Köpmannen i Venedig* hade han redan
från början utplånat hvarje spår af den genom
reli-gionstryck och förakt förödmjukade juden och
uppträdde i stället som om han varit Venedigs födde
envålds-herskare, hvilken kommit för att hämnas och tukta alla
de kristnas öfvergrepp. Hans hämdglödande monolog
vid Anton ios uppträdande var redan ett vredesutbrott
emot publiken; den skyggt framkastade och
förblomme-rade påminnelsen om att Antonio spottat åt honom och
kallat honom »hund», gjordes till en så våldsam
anklagelse, att man väntade det juden skulle flyga honom i
strupen, när köpmannen svarar, att så skulle han väl
kunna kalla honom ännu en gång. Detta vanställande
af Shylocks förhållande till dramat måste naturligtvis
stegras under styckets gång, och följden däraf blef att
under domstolsscenen den föraktade juden, springande
fram och tillbaka som ett vildt djur, beherskade hela
scenen och att doge, senat och rättstjenare endast
tycktes få vara närvarande af hans gunst och nåd.
Som Alba i »Egmont» — en af hans bästa
historiska masker — öfverdref han den under kall grandezza
dolda fiendskapen till rå, harmglödande brutalitet. Han
mottog Egmont med vildt rullande blickar och
framkastade anspelningarna på ståthållarens sympati för
folkrörelsen som krossande anklagelser, så att Egmonts
sorglösa och obetänksamma frimodighet blef ren
dårskap och hans utrop vid fängslandet: »Var detta
meningen?» lät honom framstå komplett enfaldig — ty här ’
skulle ett barn hafva förstått att Alba ofelbart lurade
på hans fördärf.
På samma sätt var det med hans Mejisto i Goethes
»Faust». ^an framstälde honom med en mask som
påminde om den onde på Kasperleteatern, med klobesatta
handskar, med kraxande läten, då han haltande drog
hästfoten efter sig — med ett ord så, att ingen kunde
skrämmas af honom, utan att han måste göra intrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
